Dagbok från Hemsöborna 2006

Dagbok från föreställningarna 2006

nedtecknat av Joakim Johansson, alltiallo och medverkande

Förberedelser och premiär med Hemsöborna 6 augusti En bild från Hemsö-repetitionerna vid torpet Bergdalen den 6 maj, det var betydligt grönare och lummigare vid premiären tre månader senare.	Så var den då avklarad premiären av Hemsöborna. Vädrets makter stod oss bi och kvällen var fulländad. Men innan det kunde bli premiär var det mycket förberedelser. Veckan som gick fram till premiären var helt hängiven till Hemsöborna. Det var intäckningar runt om scenområde, rekvisita som ska fixas till, kaffetält, omklädningsrum och mycket mer. Det är otroligt vad småpyssel det blir när det är en så stor produktion. Det är mycket som ska fungera och klaffa både med parkering, föreställningen och i pausen. Och minsta problem i föreställningen som gör att det går fel, blir genast ett stort problem. Och som Håkan Bäck, regissören sa, tänk då hur det är i ett kärnkraftverk, när alla småsaker ska klaffa, när det räcker med att spela teater och nåt inte funkar. Under veckan har förmiddagarna gått åt till förberedelser, eftermiddagarna har jag som scenmästare använt till att iordningställa på scenen och på kvällarna har vi repeterat. Hembygdsparken blev som ett andra hem för mig, inte underligt att slutet av veckan gick mycket trögare efter alla heldagar 08-23. På lördagen genomfördes en generalrepetition för en mindre publik. Hårt arbete och slit på scenen för att ge publiken det bästa påhejades av regissören. Annika som spelar Madam Flod gav sitt bidrag av hårt slit till föreställningen genom att sticka en hattnål i pannan och framkalla blodvite, men inget får stanna, det är bara att köra på. Söndagens premiär var fullbokad och utsåld med över 300 personer. Det blev överfullt på läktaren och solen gjorde sitt bästa för att ge spelet sin rätt. Spelet var mustigt och spontanapplåder från publiken ökade spelglädjen bland oss skådespelare. Svetten lackade i pannan och alla slet för att ge allt. I skördedansens slagsmål gav "Gusten" mig en ofrivilligt armbågsslag på näsan så att han själv blev förvånad, -Oj utbrast han, men fortsatte skådespelet sekunden efter, då jag visade att det var bara att spela vidare och låtsas som inget, det var tur att jag skulle utanför scenen straxt efter för det gjorde faktiskt rejält ont i näsan. Det är också ett slitande på kläder, mina finbyxor i pjäsen sprack i fredags och i lördags sprack Carlssons skjorta och på söndagen sprack pastorns byxor uti ändan om och det var nog inte det ända som hände i denna stora ensemble. Det var en glad och trött ensemble som plockade ihop efter att publiken gått hem. Vi samlades efteråt för premiärfest i kaffeserveringen för att avnjuta en bit mat från golfrestaurangen vid Landeryd "Systrarna P", i goda Hemsövänners lag. Ett otroligt arbete har lagts ned av många och det var skönt att få ge publiken det bästa, för det var precis vad det var, det bästa. På onsdag kör vi igen. Jippi!

Andra föreställningen av Hemsöborna 9 augusti	Inför den andra föreställningen braskade regissören Håkan Bäck på oss aktörer ordentligt men välment och menade att det är stor risk att man tar det för lugnt andra föreställningen eftersom första gick bra och man slappnar av. Det fick vi inte göra och jag tror bestämt att alla gjorde sitt bästa i sitt anletes svett även denna kväll. Läktaren var fullsatt med sina 300 personer och det var en bra publik som vågade skratta med och applådera, det höjer tempot hos oss aktörer. Alla njöto i fulla drag. Så fort föreställningen är slut och man fått åka hem och sova så längtar jag redan till nästa föreställning.

Tredje föreställningen avHemsöborna 13 augusti	Det regnade om vart annat och de som intog läktaren svepte in sig i regnrockar och ponchos. Niclas Angerborn (Pastorn) gick ut och värmde upp publiken med lite applådövningar så att de inte skulle stelna till inför starten. Första akten klarade sig hyfsat från regn, fast det var inte torrt. I onsdags diskuterade Håkan Wasén (professorn) och jag att det var så jobbigt med solen i ögonen när man stod på scenen. Men så här i regnrusket så hade jag gjort vad som helst för en solstråle i ögat. Halt i gräset var det också. I en scen när vi springer omkring på gården (vilket vi gör mest hela tiden) kom jag i full fart, halkade, flög framåtstupa och greppade runt Rundqvists (Ove Bäck) ben. Han måste ha undrat vad jag klängde på honom för. I andra akten upphörde regnet aldrig att falla. Snacka om blöta scenkläder, bakom scenen höll statisterna i paraplyerna in i det sista innan de skulle ut på scen. Publiken applåderade värmande vilket nog inte var lätt så insvepta i regnkläder som alla var. Ett stort tack till publiken som uthärdade regnet, beundransvärt att alla satt kvar. Efter föreställningen brukar det alltid vara jobbigt att plocka in alla saker i mörkret, men denna kväll var det hundra gånger så jobbigt, allt var dyngsurt. Man lär sig verkligen att uppskatta de soliga dagarna när man spelat teater i hällregn. Vi hörs nästa gång i en förhoppningsvis inte lika blöt text.

Fjärde föreställningen av Hemsöborna 16 augusti Pastor Nordström	Först en rolig sak från förra föreställningen. Niclas (pastorn) berättade om när han stod i regnet som var sist, då han hade en regnponcho över sin prästkappa och bibel för att skydda dessa, vi övriga körde dock utan regnskydd. När han då stod och skulle viga Madam Flod och Karlsson och höll upp bibeln för att läsa under den genomskinliga plasten, så bildades en vattensamling i boken, på plasten, "så jag stod och stirrade i 2 dl vatten när jag läste, samtidigt som det droppade från nästippen". (Tur att han kan texten, tror jag). Med söndagen i minne var det med besvär man sneglade på molntäcket som låg tjockt över Linköping ända fram till eftermiddagen. Men kvällen bjöd på mestadels sol på en alltmer uppsprickande himmel. Till dagens föreställning kostade vi på att byta ut brödet och äpplena som var dekoration på bröllopsbordet, för se på logen där bordet brukar stå om dagarna hade en liten skogsmus nämligen ätit sig proppmätt på både limpa och äpplen, han fick den limpan kastad till sig i skogen och nu ska vi plocka undan brödet varje kväll. Nåväl i dagens första akt föll en kort men intensiv regnskvätt. Vi på scen gjorde oss inget större besvär av detta, men publiken var förståeligt nog mer noga med att snabbt få på sig lite regnskydd. Efter att ha spelat de tidigare föreställningarna inför fullsatt läktare var denna publik den minsta hittills med 173 personer, men de var inte desto mindre skrattvänliga. De reagerade glatt på allt som hände under spelets gång. Med solen i ögonen var det skönt att få avverka ytterligare en föreställning av den omåttligt populära uppsättningen av August Strindbergs Hemsöborna i den genuina miljön vid torpet Bergdalen i Landeryds Hembygdspark. Och denna text hinns med att skriva före halv tolv samma dag, japp, jag hann eller hur Nils-Holger och Alice!

Femte föreställningen av Hemsöborna Inställd 19 augusti Så här ska solen falla på torpet Bergdalen i Hembygdsparken.	Vädrets makter gjorde att vi beslutade att inställa lördagens föreställning, men det var efter noga övervägande innan så skedde. Lördagen såg ljus och fin ut ända fram till seneftermiddagen då det började falla droppar från skyn. Väntat var det för prognoserna förutspådde att det skulle bli just så. Vi samlades som vanligt och gjorde alla förberedelser, vi körde till och med uppvärmnings scenen. Det var vid femtiden som det började regna samtidigt som biljettkassan öppnade i hembygdsparken. Vi konfererade och spekulerade vilt om huruvida vi skulle göra med publiken om vi skulle ställa in. Vi hade inte så mycket biljetter sålda, cirka 120 biljetter av 300. Efter att ha spelat förra söndagen i regn visste vi alla att det är inte lika roligt när allt blir vått, halt och grådassigt. Det ringdes vädertjänster hit och dit samt till bekanta runt om i Östergötland för att stämma av vädret. Det skulle vara ihållande skurar resten av kvällen. Vi måste bestämma oss till klockan 18 sa vi. För vi kan inte släppa in publiken och låta dom sitta i regnet en timma för att sedan innan föreställningens start säga att vi ställer in. Klockan drog ett par minuter över 18 och de redan komna besökarna som stod och väntade ville komma in för att markera sina platser. Men så efter allt dividerande så bestämde vi oss. Jag samlade mod och gick ut till den samlade kön och med en besviken ton meddelade jag att vi beslutat att ställa in. Tråkigt att se alla bli besvikna. Leif och Lennart i biljettkassan fick en timmas sjå med att boka om biljetter och vi bjöd de som väntat på kaffe. Vissa blev förståeligt irriterade men de flesta förstod oss och hälsade glatt att de kommer en annan dag. straxt före 19 slutade det att regna för en halvtimma, typiskt när man ställer in! Men det fortsatte sedan att regna. Imorron kör vi!

Sjätte föreställningen av Hemsöborna 20 augusti Madam Flod på Hemsö.	Kanon! Toppen! Så ska det stå varje dag vi kört Hemsöborna. Det gick bra denna kväll. Scenen förberedde jag tidigt och väntade sedan på att få sätta igång dagens föreställning. Dagen bjöd på uppehåll i vädret, det var allt jag begärde. 220 personer var förbokade, men ytterligare 40 köpte biljetterna "på dörren", så 260 personer såg dagens föreställning. Allt klaffade idag, eller ja, det mesta, någon liten grej blir det ju alltid. Nils-Holger som är statist var sjuk så vi fick dela ut hans sysslor på några andra, så att föreställningen skulle flyta på. Det var en bra föreställning och en bra publik som skrattade högt. Nu börjar det bli mörkt om kvällarna också, becksvart bakom husen när vi ska plocka ihop. Det märkte vi också när Rundqvist (Ove Bäck) tappade hörapparaten i gräset efter föreställningen. Femton personer gick med krökta ryggar, med ficklampor och i bilarnas strålkastarljus och letade. "Professorns dotter" (Sofia Schmiedt) hittade den efter en kvart. Så var den dagen slut. Vi hörs.

Sjunde föreställningen av Hemsöborna 23 augusti Paus i skådespelet. Ingrid, Ove och Ingegerd hinner med fika i pausen.	Vi klarade regnet!! Det regnade fram till publikinsläpp, sen blev det uppehåll och var så hela kvällen. Allt handlar om vädret, både texten här och förutsättningarna för skådespelet. Idag fann 241 personer sina platser på läktaren och vi i ensemblen gasade på ordentligt. Det blev en del felsägningar och andra malörer, men inget som märktes för publiken. Vi drog igång och direkt höll jag på att missa en replik i första scenen. I scenen med städning av gården sprang jag in i fläderbusken och fick en pinne som stack mig, som tur var, precis under ögat och inte i. Pigorna hade problem med text i en scen. I all uppståndelse glömde jag släcka en lampa vid torpet som jag, som ny grej för idag, skulle släcka efter en viss scen. Niclas (Pastorn) kom till mig och sa: "ska den lampan lysa?" Nej visst sjutton, den skulle ju jag ha släckt, och nu kommer jag inte åt den utan att synas. "Jag kan gå genom skogen till torpet och släcka", sa Niclas När han gjort det sa han; "fatta hur mörkt det blir i skogen på kvällen, såg ingenting, det lät som en älg som gick fram, sly slog i ansiktet hela tiden". Men lampan blev släckt, Tack. Men det är inte bara på scen det händer oförväntade saker. Det som blev det mest omtumlande var i isfärden. Då ramlade Rundqvist (Ove Bäck) över en rökmaskin när vi sprang ut med båten så att båtens järnhjul gick över handen. Jag blev förskräckt när jag hade fått båten bakom scenen då jag fick se honom ligga ner bland all rök och några stycken som försökte hjälpa honom upp. Jag sprang fram och hjälpte till och vi undrade vad som hände, man trodde det värsta när han såg ut att bara ha dråsat ikull. Jag missade nästan en replik då. Han fick sätta sig för han hade ont och blev väl kallsvettig och yr, jag sprang och hämtade kallt vatten så han kunde doppa handen i. Vi skulle straxt ut i begravningsscenen, men Alice stannade kvar med den omtumlade Ove bakom scen för att se så han inte svimmade eller något. Han kunde sen vara med i applådtacket och verkade må bra, med en öm hand. Händelserika aftnar, det tror jag det. Efteråt hjälptes samma personer som vanligt åt att plocka in, Tack, ni vet vilka ni är. Nu laddar vi batterierna för nästa föreställning.

Åttonde föreställningen av Hemsöborna 25 augusti ensemblen samlas för genomgång före föreställningen	Solsken mötte de cirka 190 besökarna som kom till hembygdsparken denna kväll. Vi var alla glada för att det var uppehåll. Innan vi släppte in publiken på läktaren hämtade vi några kärror med sopsand och fyllde ut den leriga gräsmattan, om man nu kan kalla det gräsmatta efter allt springande och dansande på "scenen". Föreställningen gick bra, Oves (Rundqvist) hand var svullen efter den förra föreställningen, men allt fungerade i övrigt som vanligt. Bara för att han inte skulle snubbla idag också så höll vi ut långt med båten från husknuten varpå jag kom ner i diket istället och sprang där bakom båten till vi stannade bakom scen. Vart tog du vägen sa Ove oroligt och tittade över kistan och båten när han inte såg mig! Kvällen blev stjärnklar och vindstilla, bättre kunde det knappast ha varit. Det gäller att suga på karamellen, för nu räknar vi ner, tre föreställningar kvar!

Nionde föreställningen av Hemsöborna 26 augusti Ensemblen smygtittar på scenen med pastorn vid sidan av läktaren	"...Oh, det ligger i luften, nånting är på gång...", sjunger Thomas Ledin. Det gjorde vi idag med. Det var svarta orosmoln som drog sig över hembygdsparken före föreställningen. Jag hötte med näven mot molnen och tänkte "du skulle bara våga". Och det hjälpte visst, för det blev en jättefin kväll. Halvfullt på läktaren blev det med den minsta publiken hittills, 150 personer. Men de var glada och skrattiga de med. Innan vi släppte in publiken fyllde jag på med sopsand över leran på scenen, och nu får vi säga "grusmattan" istället för gräsmattan. Bakom scen under föreställning är det ofta lugnt och det finns "tid till eftertanke". Professorn (Håkan Wasén) har haft med sin elektriska flugsmälla och det har varit en populär leksak i väntans tid. Vissa har med sig en bok och läser, andra smygtittar på föreställningen på sidan av läktaren. I slutet av första akten när jag, Thomas (Gusten) och Annelie (Ida) satt bakom torpet och pustade efter att ha gjort vår sista scen i första akten, bestämde vi att när Hemsöborna tar slut får vi samlas och köra slåtterscenen och festen för att sedan träffas bakom torpet för att eftersvettas. Det är mycket mygg bakom torpet vill jag lova, när man sitter och försöker andas efter de jobbiga scenerna. Niclas (Pastorn) är duktig på att hjälpa hembygdsföreningen att röja sly. När han kommer in på scen kommer han ju genom skogen, dessförinnan har han stått och slitit loss sly och stoppat i knapphålen i rocken och i kängorna, för att det ska se ut som om han gått långt genom skogen. Synd att vi inte kör fler föreställningar för då hade vi fått bort all sly.

Tionde föreställningen av Hemsöborna 27 augusti Inspektion av var Gusten kan slänga sig i slagsmålet... Först försökte vi fylla med grus i vattenhålen, men det gick inte... ...då öste vi bort vattnet på scen... ...och hällde i diket. ... men det var lönlöst för det kom mer regn. Det är inte grus på bilden utan vattenpölar på gräsmattan. Det blev trångt under serveringstältet före föreställningen när statister och funktionärer höll sig undan regnet.	Tokigt! Det är det sannerligen! Jag vill inte börja med en svordom, men fy... vilket väder! Att spela i regn är inte nåt att rekommendera, men det ingår i teateryrkets glamour. Redan på förmiddagen började regnet. Man såg direkt att det inte var någon enstaka skur, utan ett ihållande regn. Det höll i sig till klockan två, då klarnade det upp lite. straxt därefter föll det droppar igen, men det såg ut att kanske kunna bli en ljusning. Hela scenen stod under vatten, eller ja, det var stora vatten pölar iallafall. Vi försökte fylla med sopsand, men det blev bara lera av det. Då öste vi upp vattnet med skyfflarna i skottkärran och fick bort en hel del, två kärror med vatten. Men i onödan! när de flesta av ensemblen började samlas kom en rejäl åskskur. Det stod som spön i backen, så var det med den vatten ösningen. Ensemblen samlades på logen och fick höra att ambitionen var att vi kör. däremot körde vi ingen slåtterscen som uppvärmning, det var ingen idé att försöka gå ut i regnet! Klockan fem släpptes publiken in till läktaren. Otroligt nog kom 201 personer av 271 och satte sig på läktaren medan de andra 70 valde att inte komma eller byta dag. Så drog vi igång, det var väl inte många i ensemblen som ville egentligen, men vi gjorde allt för att hålla humöret uppe och faktiskt så blev det uppehåll till föreställningens start. De första scenerna löpte på bra fastän att det blev ett plaskande i vattenpölarna. Den stora prövningen kom med första mass-scenen. Vid biljettkassan som jag med fler gör entré ifrån till denna scen, var det rena gyttjepölen, där all publik gått in. När alla i ensemblen kom in på scen blev det som vanligt en storartad upplevelse för publiken, men från gräsrötterna hördes inga hurrarop, bara blubb, blubb! Så drog dansen igång och vi for omkring i leran som trampades upp allt mer. Så blev det dags för slagsmålet. Stackars Gusten slängde sig som vanligt på "gräsmattan", tur att han kan simma. Han blev fullkomligt nersölad av lerblandad gräsvälling. Och jag som ska avväpna honom genom att slänga mig om ryggen på honom, såg inte fram emot den stora kramen om den leriga ryggen. Men så blev det och vi bar bort honom. När vi sedan sprang ut och kom bakom torpet så har vi ingen mer scen att vara med i i första akten, som tur var. Det blev direkt fram med en hushållsrulle ur Bergdalens pentry för att torka av sig själv det värsta men framförallt försöka få fram Gusten (Thomas) under all lera. Västen, skjortan, byxorna och mössan hade fått en lerinpackning som skulle vara guld värd på en skönhetssalong. Jag gnodde så gott jag kunde och det gick åt en hel rulle papper och en hel del vatten för att få honom ren, för han byter ju inte om till andra akten, utan har samma kläder hela tiden. Och titta så du ser ut runt mun, sa jag och gnodde ren truten på honom. Nu gör du som mormor, sa Thomas, gnor hårt och snabbt. Så började det regna under sista delen i första akten och höll på så hela kvällen. Ute i serveringen fick funktionärerna lägga brädbitar att gå på, för där var lika mycket lera som på scen. Efter pausen blev det bröllops scen och nu kunde man inte kalla det för gräsmatta längre utan lervällingsmatta, och det luktar inte gott om upptrampad lera, det luktade rent ut sagt sk*t. Byxben och kjolar blev om möjligt ännu skitigare. Men stämningen var på topp och vi log och skrattade för fullt inför den inplastade publiken. Så blev det dags för den pyrotekniska smällen, som brukar få publiken att lyfta en halvmeter. Men aj, så förbannad jag blev när jag tryckte på knappen och det inte small. Tekniskt fel, antingen mitt eller fuktens fel. scenerna rullade i vilket fall vidare och vid bröllopsbordet flög professorn (Håkan Wasén) som vanligt upp med sitt "bravo" till pastorn och föll som vanligt ner på gräsma... i lervällingen med sin vita kostym... allt för konsten. I isfärdsscenen var min vintermössa så blöt att den inte ville hänga kvar på huvudet utan gled ner för ögonen hela tiden, det var ett sjå att försöka hitta ut med båten från scen. Det var ett trött och blött gäng som packade ihop och åkte hem efter föreställningen. Publiken, fick jag mig berättat, tyckte det var toppen trots regnet, och det är ju skönt att höra. Nu har vi en knapp vecka på oss att torka, tvätta och laga kläderna till sista föreställningen. Men vi behöver inte klippa gräset... snacka om lervälling. Så funktionärer och ensemble, se till att hålla tummarna för lördagen så kör vi hårt och ger den bästa föreställningen vi någonsin kan då. Hej och gonatt! 1, Håkan Bäck försöker hålla humöret uppe i ösregnet. 2, Ensemblen samlades på logen för genomgång istället för att köra uppvärmningsscenen. Ösregn.

Elfte och sista föreställningen av Hemsöborna 2 september Bombtekniker Johansson Störtregn och stormvind Två, inte sura, men blöta parkeringsvakter Pigorna gör sig fina till sista bröllopet Publiken går upp på läktaren efter paus Båten och kistan gjorde sin sista färd Högtalarna plockades ner Rundkvist har hängt av sig för sista gången	En fantastisk avslutning på Hemsöborna. Sätt dig tillrätta och ta dig tid nu för här kommer mycket att läsa. Ensemblen började trilla in och funktionärerna förberedde för kaffeserveringen till Hemsöbornas publik. Lagom när Håkan Bäck (regissören) kom vid fyratiden så kom regnet. Det var en störtskur med en riktigt kraftig stormvind som höll på att lyfta kaffetälten över husen. Vi stod och höll i tälten medan vattnet forsade från skyn. jag gick en runda ner till parkeringsvakterna Sören och Göte. "Jag satte fram en torr stol att sitta på" sa Sören och pekade på den nu genomsura stolen. Så blev klockan halv fem och dags för uppvärmningsscenen, slåtterscenen. Ensemblen fick Håkan Bäcks uppmaningar om att inte tappa farten i sista föreställningen, utan ge järnet. "vi samlas för fotografering bakom scen vid tjugo i sex, ombytta till scenkläder" uppmanade han. Så kollades scenen av och klartecken gavs till biljettrivaren Lars Larsson att han kunde släppa in publiken i tid en timma före föreställning. 130 personer var förbokade i morse och det kändes lite dåligt, men många kom "på dörren" och det ändå ca 200 personer. Så samlades vi för fotograferingen. Solen bröt igenom molnen och strålarna träffade oss äntligen. "Nu kom solen mitt i kameran" skojade Håkan Bäck när han skulle ta fotot. Därefter körde Håkan Bäck det obligatoriska försnacket, då vi alla samlas i en ring och han peppar oss att göra vårt bästa. Vi avslutade som vanligt med "raketen", för er som vet hur man gör det. Spänningen var på topp och likaså vädret. Solen bjöd på en fantastisk kväll. Andra ringningen gick och Håkan talade som vanligt om för publiken att mobiltelefoner ska stängas av med mer. Så drog föreställningen igång, inledningstonerna rullade ut ur högtalaren och Madam Flod sprang ut på trappan som brukligt. Jag kände nervositeten stiga i kroppen när det närmade sig min entré. Berättarrösten slutade, för sista gången, med "...så till slut närmade sig ekan Hemsö". Jag räknar tyst... en pilsner, två pilsner, tre pilsner... och så springer jag ut på scenen med ett skutt över skottkärran och precis då släpper nervositeten och allt flyter på som det ska. Första akten kändes jättebra, allt flöt på i ett bra tempo och jag njöt varje sekund av att ha solen i ögonen när jag fick stå och kisa på scen. Efter min sista scen i första akten, satt vi som vanligt bakom torpet, för allra sista gången. "Sista gången jag hade dessa kläder på mig, nytvättade sedan förra söndagens blöta föreställning" sa jag till Niclas (Pastorn). Pastorn gjorde entré och publiken tjöt av skratt. Så blev det paus och dags för andra akten. Den gick lika lätt och bra den med, skojigt som tusan var det idag. Inget klickade idag, bomben smällde som den skulle, jag tror det var en av de allra bästa föreställningarna. Att få spela avslutningsföreställningen i strålande solsken och för en glad och högljudd publik var bland det bästa man kan få uppleva. Och vi blev som vanligt inapplåderade två gånger, men när vi trodde vi var klara, blev vi inapplåderade igen och fick stående ovationer, jätteskoj. Så ska sista gången kännas, lite speciell. När publiken gått hem och ensemblen började trappa och det mesta var inburet var det bara en sak kvar. Bengt som kör ljudet skulle ha med sig all utrustning hem ikväll. Det blev till att klättra upp i sälgträden och plocka ner de otympliga högtalarna som vi satte upp i juli. Så hade de flesta åkt och jag sa tack och hejdå till Thomas (Gusten) som åkte hem till Norrköping med ljud-Bengt. Så blev klockan tio även denna kväll och jag låste och släckte i husen. Fast en lite speciell känsla var det ändå, att ha plockat ner ljudet. Det var ju som ett bevis på att, Nu är det slut!. Och att se alla medverkandes scenkläder hänga på sina krokar med tanken att det var för sista gången de användes. Och det måste sägas att det är inte för inte som det känns lite vemodigt samtidigt som det är skönt att det är över. Imorron river vi läktaren och det kommer att känns tomt då också, och även senare när man får lugna ner sig lite. Nåja allt har ett slut, och man ska ju sluta på topp, och det var precis vad vi gjorde idag, alla Hemsöbor! Hemsöborna har nu gjort sin sista föreställning. Det har varit en fantastisk spelperiod i ömsom sol, ömsom regn. Men alla har varit otroligt glada och positiva och sammanhållningen i denna åldersblandade grupp har varit fenomenal. Tack alla Hemsöbor och funktionärer. Detta kan vi minnas med glädje!

Arbetsdag efter Hemsöborna 060903 I tidiga morgonrusket började några arbeta. Många delar att bära och att kärra blev det. "Titta två som bara står och hänger!" Ingen hann pusta ut för länge innan det kom en kommentar från någon annan.	Så var det slut på riktigt. Nu är läktaren och det mesta som minner om Hemsö bortplockat i hembygdsparken. Till och med Karlssons mustasch var bortrakad idag. Klockan 06.58 svängde jag in vid parken. När de trötta skådespelarna igår kväll frågade hur dags vi skulle börja arbeta på söndagen och jag sa att klockan sju ville medlemmarna komma igång, så skakade de bara på huvudet. I alla fall, på plats sedan en stund på morgonen fanns redan Sören som börjat plocka undan presenningar på läktaren. Efter mig kom det totalt ett 30-tal hjälpsamma personer och den siste som ramlade in var Lasse Olofsson (Karlsson) vid halv elva. Det regnade en del skurar men framåt förmiddagen kom solen fram. Några städade torpen, kablar rullades samman, pressenningar veks ihop, intäckningar togs bort, scenbelysningen plockades ner, ställningsrör skruvades ner, läktaren monterades ned, scenkläder plockades undan. Vid elvatiden var hela läktaren nere, väldigt vad gräset var högt under läktaren. Men runt om var det bara lera efter alla som trampat omkring i en månad. Men mer arbete återstod. Den tillbyggda kulissen på torpet skulle plockas ned också. "Va skruv han har använt" ropade Per-Arne och syftade på mig. "Fast inte här" sa jag och tog bort en skruv och en stor del av taket över kulissen föll ihop. Det skulle Niklas (Pastorn) ha vetat, då hade han inte gått upp till fönstret. Vid 12 tiden var det mesta nere och torpen var sedan en stund färdigstädade. De flesta tackade för sig. Håkan bäck, jag och Lasse Olofsson stannade en stund och diskuterade framtid. Vid halv två tänkte jag låsa och bege mig hemåt, jag ringde ljus-Claes och hörde om när han ville hämta sina lampor, för jag åker straxt sa jag. "om du väntar 30 sekunder" sa han och svängde av från Brokindsleden mot parken. Vid två var han lastad och klar och jag lämnade parken för dagen. Mycket hann vi med, men det återstår ändå en hel del arbete med att stuva in saker i byggnaderna och fixa och städa i skjulen, så de vardagligt engagerade medlemmarna har att göra flera dagar med det. 1) Torpet träder fram mer och mer. 2) "Titta ta kort på mig, jag bär också" sa Leif, som bar en sits från läktaren, men egentligen höll på att rensa serveringen. "Ja, fast du får skriva att det var en engångsföreteelse" sa Göte. 3) Så till slut efter allt bärande så var planen tom, tillbygget bortrivet och torpet syntes igen.

Tillbaka