Hjulsbro tråddrageri- och spikfabrik

Nilson föddes i Karlskrona i januari 1855 och kom till Linköping i september 1874 och fick sin första anställning i A.M. Johanssons affär vid Stora torget. Senare startade Jonn O (som han kallade sig och kallades) ihop med sin yngre bror Ludvig en egen affärsrörelse som kom att utvecklas till en industri med början i Linköpings Linnefabrik 1887, följt av Linköping Skjortfabrik och Korsettfabriken Idun. Jon O Nilson grundade flera företag i Linköping med omnejd, såsom Tekniska verken, vilket ledde till att Linköping fick elektricitet, och Hackefors porslinsfabrik. Han var direktör för järnvägsbolaget, som åren 19001902 byggde Östra Centralbanan mellan Linköping och Vimmerby. Den färdiga tågförbindelsen invigdes av kung Oscar II i juni 1902.[1] Jonn O bodde då i Åhagen i Landeryds församling, som sommarresidens förvärvade han också Odensfors gård, en strategisk placering nära de nya kraftverken Odensfors och Svartåfors. Han lär vid något tillfälle sagt: “Nu regnar det och för varje regndroppe får jag betalt två gånger“. Det var dock ibland en del problem med el-leveranserna och med allt fler abonnenter blev varje driftstörning mer kännbar. Omkring 1919 bestämdes att kommunen skulle ta över kraftstationerna och ansvaret för el-leveranserna. Jonn O köpte 1923 Hjulsbro Tråddrageri- och Spikfabrik i Hjulsbro, som efter 1938 drevs vidare av hans dotter Ingeborg och svärsonen Sigge Rahmqvist fram till 1963, då fabriken togs över av Halmstad stål och senare av Ovako Steel

I februari 1908 började fabrikationen med tolv maskiner, fem klippmaskiner, sex för trådspik och en dragbänk. Det visade sig emellertid att Boxholms Bruk var en svår konkurrent på klippspik. Efter ett år ersatte man klippmaskinerna med maskiner för trådspik. Efter en tid hade man 18 trådspiksmaskiner.

​Tillkomsten av “Fabriken” kom att få stor betydelse för den kringboende befolkningen. Ett industrisamhälle växte fram, det gavs arbetstillfällen och orten fick ett större beskattningsbart realvärde. Efterfrågan på arbetskraft blev större än tillgången och man måste därför anställa folk även från andra orter. Under de första tio åren var 40 personer sysselsatta vid fabriken.

​Arbetet hade på den här tiden en mycket hantverksmässig karaktär. Tråddragarna fick exempelvis själva hamra igen eller borra upp hålen i dragskivan. Ett tungt och pressande arbete utfördes i det så kallade bethuset. I golvet fanns kar med syra, vatten och kalk nedsänkta, en kran för handmanövrering likaså och rummet var fyllt med stinkande, besvärande ångor. Två man var sysselsatta i “svavelhelvetet”, som det populärt kallades. Bolagets produkter såldes av bolagsintressenterna i Stockholm och Göteborg och endast en liten del avsattes inom närmaste omgivningen.

Under första världskriget gick leveranser bland annat till Holland. Den allmänna depression som följde efter kriget blev emellertid mycket kännbar för fabriken och bolaget förklarades 1921 i konkurs. Företaget höll dock tillverkningen igång och 1923 inköptes det av den kände bankdirektören Jonn O. Nilsson i Linköping. Genom hans insatser sattes Hjulsbro på fötter igen. Fabriken utökade maskinparken så att man 1926 även tillverkade hönsnät, stängselnät och taggtråd. I samband därmed uppfördes 1928 en provisorisk elkraftstation på en holme i Stångån och tråddrageriet fick därmed elektrisk drift i stället för den tidigare direktdriften från vattenturbiner.

Då, när allt såg så förhoppningsfullt ut, inträffade något som kom att bli en vändpunkt, År 1930 brann tråddrageriet och spikfabriken ned till grunden. En ny, maskinellt moderniserad fabrik byggdes emellertid upp så snart brandplatsen var avröjd.

Spiktillverkningen rationaliserades bort och man koncentrerade sig huvudsakligen på tråddragning och nättillverkning. Företagets namn ändrades till Hjulsbro Tråddrageri & Nätfabrik AB. Den provisoriska kraftstationen ändrades till ställverk och fabriken fick sin elekricitet från Hackefors Kraftstation.

Taggtrådstillverkningen lades ned 1959 på grund av inhemsk och utländsk konkurrens. Även nättillverkningen upphörde följande år, eftersom man måste använda sina resurser på mer lönsamma produkter. Bolagets namn blev Hjulsbro Aktiebolag och för framtida behov inköptes samma år 15 000 kvm. mark intill fabrikstomten vid järnvägen.

 Halmstad Järnverks AB inköpte i oktober 1964 Hjulsbro AB. Tillverkningen bestod vid övertagandet bland annat av betongtråd, fjädertråd, mjuk järntråd, kartong- och häfttråd samt galvaniserade produkter. De tre sistnämnda togs snart bort för att ersättas med en helt ny verksamhetsgren, nämligen armeringsverkstaden. Halmstad investerade i byggnader och maskiner för 4 miljoner, bland annat byggdes en ny 105 meter lång manufakturhall, där en patenteringsugn, en dragmaskin för betongtråd samt en linslagningsmaskin placerades. Den tidigare galvaniserings- och förtenningsfabriken nere vid ån kom till användning som näthall, där två nätsvetsmaskiner installerades.

Antalet anställda i Hjulsbro var år 1967 omkring 125 personer, av vilka många varit i företaget i 25 år. Ett 45-tal tjänstebostäder fanns för anställda. År 1951 hade Hjulsbro 1 831 invånare, men ökade de tio följande åren till 2 300.

Efter att ha haft fem skolor ute i socknen fick församlingen 1960 en ny  skola för låg- och mellanstadiebarn, nämligen Hjulsbroskolan. Högstadiets elever undervisades i skolor i Linköpings stad, med vilken Hjulsbro inkorporerades 1963.

 Fabriksminnen från Hjulsbro

Större delen av Hjulsbros befolkning var under 1900-talets första hälft fabriksarbetare på Tråddrageriet och Spikfabriken. En person med många minnen från den tiden är f.d. nätfabriksarbetaren Göte Andersson, som varit med om samhällets förändring sedan 1920-talet.

Göte föddes i Hovetorp 1918, men familjen flyttade snart till mjölnarbostaden Strandhyddan i Hjulsbro. Efter något år flyttade de in i Karlsberg på Mjölnaregatan. När Göte började skolan 1925 flyttade familjen högt upp över Hjulsbro, till den gamla villan Klippan. Götes far Sigfrid, ”Sigge på Klippan”, arbetade i nätfabriken som betare, glödgare och senare som nätvävare. Även Götes äldre bror Sixten var anställd där och därför hände det att Göte som liten grabb hälsade på i fabriken. Det han mest reagerade på var allt buller. “De flesta gubba´ var så döva som de kunde bli”, enligt Göte. Hörselskydd var inget man talade om förr, det fanns väl ingen som hörde! De högst smällande maskinerna var de som slog på skallarna på grovspiken. De förde ett obeskrivbart oväsen, men för den invande  var det ett vardagligt ljud. Människan är ju ett vanedjur och var det då någon gång tyst undrade man istället vad som hänt.

Spikfabriksbranden en julinatt 1930 var ingen vanlig småbrasa. Den stora byggnaden som var tre våningar hög med lager på översta våningen gav en ihärdig brand och en fruktansvärd hetta. Man spolade rikligt med vatten i grässlänterna och Göte minns att när fönstren i Klippan var rejält varma tänkte de flytta bort alla möbler. Luften kring brandplatsen var full av brinnande emballagepapper,  som senare återfanns ända inne i Linköping.

Efter Götes avslutade skolgång 1931 ordnade hans far ett arbete åt honom på fabriken. Hans första uppgifter bestod i att spola pinnar, det vill säga spola upp glödgad tråd på fyrkantiga pinnar. Det var ett enkelt arbete; han behövde endast mata i och ur två pinnar i taget, resten skötte maskinen.

Vid en annan maskin klipptes det blomtråd, som man stadgar upp blommor med. Tråden gick sedan genom ett grönt färgbad och varmtorkades. Göte arbetade där ibland och plockade då ihop blomtråden i enkilos buntar, emballerade dem och skrev på kvalitet och mängd. Det var Feldt i Haga som var bas vid inpackningen.

Göte fick även rulla upp fönstertråd. Genom att räkna ett antal varv blev det några hekto. – “Det var roligt men ibland glömde man bort att räkna, då la man till något extra varv. Allt skickades sen ut till järnhandlarna”.

Arbetet i fabriken gick till en början i treskift. Morgonskiftet varade mellan 04 – 12, dagsskiftet 12 – 20 och nattskiftet 20 – 04. Alla turades om så att man fick variera mellan skiften. När Göte gick till fabriken för morgonskiftet strax före kockan fyra stod alltid mjölnare Lövgren och visslade  vid kvarnen. Även om han inte började då, så var han ändå vaken.

Götes lön  var 25 öre i timmen eller 13 öre i halvtimmen, vilket blev 2 kr och 13 öre om dagen. Man fick gå dit det fanns jobb, men ofta blev man kvar vid en maskin, varför många fick namn efter var de stod. Ivar Johansson i Aspängen rullade spik så att den skulle bli blank, därför kallades han för ”Rullar´n”. Kalle Andersson stod och glödgade tråd, då blev det ”Kalle i glöggen”.

Det fanns olika galvaniseringspannor för olika tjocklekar på tråd. Vid ”Martinspanna” stod Martin Johansson, som då bodde i arbetarbostaden och senare i Holmen. Så var det flätverket som flätade näten. För att få tråden att inte kärva ihop användes såpvatten, och eftersom det skvätte mycket kallade man maskinen för ”Pissmärra”.

Göte stod för det mesta vid den maskin, som gjorde den finare tråden. Gunnar Johansson i Solhem, även kallad ”Gunnar i hönshuset”, eftersom Solhem var ett f.d. hönshus, samt Gustaf Pettersson som bodde i fabrikens arbetarbostad, stod vid samma maskin. En annan person på fabriken var Martin Andersson i Grindstugan, Trädgårdstorp. Han fick ett öknamn, när han stod och pratade med några andra jobbare och verkmästaren kom gående. Martin slängde då upp tumstocken och mätte lite grann på något för att se engagerad ut och kallades hädanefter ”Tumstocken”. Tage Nilsson som var förman på fabriken kallades ”Tage på änn´” för att han bodde i huset Åkerlund i änden av Mjölnaregatan. Verkmästare var Erland Johansson, som senare tog ? efternamnet Greverius, Solvalla.

När direktör Jonn O. Nilsson kom på besök, ”en finklädd rakryggad man i en stor fin vagn med lyktor”, var det en upplevelse för smågrabbarna som jobbade på fabriken, även om han nog inte lade märke till oss. Direktörens hästar fick ”Kusken” för tillfället ta in i fabrikens lilla stall.

Efter ett par år fick Göte förfrågan om han ville bli förflyttad till nätgalvan i Nätfabriken. Han tackade ja direkt, eftersom han fick jobba på ackord och då kunde tjäna fyra, fem  kronor per dag. Fabrikslokalerna var stora, smutsiga och mörka och de små fönstergluggarna runt om släppte inte in mycket ljus. I nätfabriken var det endast enkla väggar, varför det blev iskallt på vintrarna, ja så kallt, att det vatten som kylde ner den glödgade, 480 grader varma tråden, frös till is när det svallade över.

Valstråden kom från järnvägen och lades i travar utanför fabriken. Inne i och mellan fabrikslokalerna fanns räls som man drog trallar på. Ibland var det  ”Sigge på Klippan” som fick skjuta in valstråden på en tralla till bethuset, som olämpligt låg längst bort. Inne i nätgalvan betades valstråden, vilket innebar att den sänktes ned i ett stort kar med svavelsyra för att rengöras Därefter skulle den rena tråden doppas i ett zinkbad. Ett jobb som Göte gjorde var att spola spiraler av valstråden till nätvävarna. En nätvävare gjorde som namnet beskriver, han vävde ihop spiralerna till nät. Näten rullades upp till rullar och vid var 50:e meter gjordes ett märke. I en rulle var det 200 meter, mer orkade man inte lyfta, för alla lyft gjordes ju för hand. I ett stort kar med varm saltsyra blandat med vatten doppades rullarna ner för att återigen betas. Nästa steg var genom en panna för att galvaniseras. Därefter klipptes näten till rullar på 50 meter. På vintrarna var vinden full av nätrullar, men på vårarna tömdes förråden. Från allra första början lastades rullarna och kördes med häst och vagn till stationen; senare användes fabrikens lastbil. Göte minns fabrikens första lastbil, kallad ”Lasarus”. Den hade helgjutna däck, vilket säkerligen gick åt bland all spik. Lasarus kunde framföras i 30 km/h, med last dock inte mer än 5-10 km/h. Mer behövdes inte när man bara skulle till järnvägen, men ibland for man ut med leveranser till järnhandlare, vilket blev mycket tidskrävande resor. Efter andra världskriget inköpte fabriken en av Kronans lastbilar, vilka då såldes ut. Lastbilschaufförerna Lasse Åberg och Hjalmar Odefalk, eller ”Kusken” som han mest kallades, var de som oftast arbetade på lastbilen. Erik Rosén hoppade in ibland och det blev han som tog över efter Odefalk.

Som vanligt fick alla hjälpas åt, så även Göte körde någon gång.

Att Hjulsbroborna hälsomässigt klarat sig så bra är otroligt, när man tänker på vart fabrikens avlopp och syror tog vägen. Det var nämligen Stångån, som fick ta hand om detta avlopp, samtidigt som många Hjulsbrobor under lång tid tog sitt dricksvatten där. – ”En fick hôppes på att de sjunket till botten!”

I före detta transformatorstationen ute i forsen, där man bland annat rullade tråd, minns Göte att man använde ett kar fyllt med syra. När syran var färdiganvänd lossades pluggen i botten och syran rann mellan golvspringorna ner i ån. Detta fick man sluta med, när någon en gång hade sköljt kläder vid tvättbryggan nedströms och senare kunde uppvisa, hur  förstörda de blivit av syrorna.

Den nya, 140 meter långa fabriken, som 1946 byggdes uppe vid järnvägsstationen fick snabbt öknamnet ”Grini” av arbetarna. De tyckte att den i sitt utseende påminde om koncentrationslägret Grini i Norge.

På natten till söndagen den 9 februari 1947 brann nätfabriken.

Det blev stor tumult när det upptäcktes. – ”Helga Lindvall sprang å blåste i ett horn te ho stöp”. Fabriksarbetaren Lasse Åberg myntade uttrycket ”kom ut alle jävle, galvenisninga brinner!”. Göte med sin hustru Anna-Lisa, som fyllde år den dagen, samt många andra yrvakna Hjulsbrobor sprang ner för att se på eländet, som bara hade ett slut.

Det var då, liksom vid förra fabriksbranden, en rejäl brasa.

Arbetarna fick senare röja upp för att ge plats åt en ny lokal, vilken uppfördes på samma plats. I maskinerna som stått som skelett i lågorna behövde endast kablar bytas ut. Nätväveriets verksamhet upphörde och fabriksarbetare  Karl-Axel Andersson fick följa med till Afrika för att sälja maskinerna där.

När man omkring 1965-66 slog igen fabrikerna nere vid ån och verksamheten endast fortsatte i lokalerna vid järnvägen flyttades Göte upp till ”Grini”. Här kom han att stå vid en linmaskin, som tvinnade ihop linor, vilka användes vid gjutning. Efter att ha skadat benen i fabriken fick han de sista åren städa i lokalerna. När han slutade på fabriken 1984 hade han jobbat i över 50 år och inte varit arbetslös en enda dag.

Göte och Anna-Lisa Andersson har sedan 1955 bott i Änggården, så när som på tre år, då de bodde i Sturefors. Intervjun gjord 1999 av Anna-Lisas brorsonson Joakim.

Till Startsidan

Spikfabriken av Elis Sjöstrand 1942

Jonn O Nilsson omstridd företagsledare

Jonn O Nilsson 1855 – 1938

Till start Hjulsbro Spik

Theme: Overlay by Kaira